Expeditionsredogörelse: Carstensz Pyramid, försök 1
En redogörelse för Fangadagen-teamets försök att klättra Carstensz Pyramid på Nya Guinea år 2005
Av: MLetzter
Vi fortsätter vår serie om årets klättringsexpeditioner med en redogörelse för vårt försök att segla till och bestiga Carstensz Pyramid på Nya Guinea. Mer information och bilder finns som alltid på vår hemsida, www.fangadagen.com
---------------------------------------------------------
När ett berg kallar dig till att bestiga det, har man som klättrare ofta inte mycket annat val än att lyda. Det var på den vägen vi trots bristen på klättringstillstånd, inresehandlingar eller visum, bestämde oss för att resa till Nya Guinea för att klättra och skida Carstensz Pyramid, Puncak Jaya, 4884 m.ö.h., Oceaniens högsta berg.
Idioterna
Toppen är en av the Seven Summits, d.v.s. de högsta bergen på världens sju kontinenter, och tillika en serie toppar som jag och min klättringspartner Olof Sundström för tre år sedan företagit oss att bli först i världen med att bestiga, samt åka skidor ned för. Serien inleddes med resor till Nord och Sydamerikas högsta toppar i Alaska (6193) respektive Anderna (6962), samt Europas högsta berg, Mt. Elbrus (5642) i de ryska Kaukasusbergen. Oceaniens högsta berg, beläget mitt inne i Nya Guineas djungler, skulle följa under den första halva av sommaren, med skidandet av Afrikas högsta topp via Heimglaciären under den senare halvan, samt Mt. Everest, ”den tredje polen” och tillika Asiens högsta berg och Mt. Vinson, beläget på Antarktis, under 2006.
Hur? På vilket sätt?
Planen var född, målet var uppsatt, och motivationen fanns i överflöd. Dock är det oftast varken brist på vilja, tekniska färdigheter eller entusiasm som sätter stopp för projekt av den här typen. Pennan är av någon outgrundlig anledning alltid mäktigare än svärdet, och det byråkratiska trasslet involverat i att bestiga avlägsna berg, belägna mitt inne i outvecklade och korrupta länders mörkaste och skuggigaste baksidor, underskattas helt på egen risk. Denna gång hade vi turen att upptäcka att den västra delen av Nya Guinea, som vår topp råkade befinna sig i och som vårt kall stadigt drog oss emot, geografiskt sett tillhör Indonesien, ett land med skakig struktur, bristande demokrati och obefintlig rättsäkerhet. D.v.s. normen, så fort man lämnar västvärlden bakom sig. Effektiviteten och sympatin vi mötte på den indonesiska ambassaden i Stockholm, lämnade en hel del att önska, och efter en fyra månader lång ansökningsprocess, blev vi delgivna beskedet att zonen Papua, på grund av terroristaktivitet och stundande inbördeskrig, var stängd för turister. Ett officiellt klättringstillstånd kunde vi därmed se oss i stjärnorna efter, då till och med visum och inresehandlingar var en omöjlighet. Vi drog slutsatsen att inresa med flyg inte längre var ett alternativ.
En av de vanligaste frågorna vi brukar få då vi berättar om våra projekt, är hur vi just lyckas omvandla drömmar och ambitioner till verklighet och ta steget från vardagen och in i förverkligandet. Hur vågar ni? Var kommer pengarna ifrån? Och hur hinner man med skolan? Vad skiljer oss från det oräkneliga antal andra människor med drömmar och ambitioner. Jag tror den viktigaste biten i detta är att lära sig filtrera bort och stänga av de magiska orden ”det går inte”. Det finns alltid ”experter” och ”vet-sig-påare” som är villiga att erbjuda sin åsikt och berätta hur svårt eller till och med omöjligt något är eller vad som kan gå fel. Hinder är dock till för att övervinnas, "omöjligt" gör oss bara mer motiverade och ihärdig vinner oftast i längden. Dessutom, försöker man inte så vinner man sällan, och har nästan aldrig kul. Vi bestämde oss därmed för att ta oss till Nya Guinea med båt.
S/Y Aurora Borealis stävar vidare mot horisonten
Planen var till synes enkel. Olof skulle segla en 33 år gammal 28 fots Laurin Koster från Sverige till Australien, där jag i maj skulle möta upp, och via en 400 sjömils felnavigering, plötsligt motorhaveri, samt strömmar och vind, skulle driva in till staden Timika på Nya Guinea, åberopa nödhamn, och med lika delar charm, övertalning, dollarbuntar, improvisation, maskeringsnät och nattliga vandringar genom urskogen jobba för att ta oss fram till berget. Projektet var en s.k. ”lågoddsare”, men det vattnades i munnen på oss av bara tanken på alla hinder som skulle behöva övervinnas.
Varför klättrar man? En del bestiger kanske berg för att bekräfta sig själva, andra för att kunna berätta om något spännande när man kommer hem och ytterligare några söker en fjäder i hatten, en merit, beundran och uppmärksamhet.
Det borde dock rimligen finnas enklare och betydligt billigare sätt att uppnå självbekräftelse. Det finns gott om aktiviteter som på ett säkert sätt simultant ger sannolikt mer intressanta historier att berätta än vad klättring kan erbjuda, är betydligt mindre fysiskt och psykiskt utmattande och som inte tar månader av fritid i anspråk. Dessutom är uppmärksamheten man normalt får av att klättra i berg av den arten att folk snabbt räknar ut att man inte har alla hästarna i stallet.
Klättring är snarare en kombination av ett inre och yttre resande. Utåt upptäcker man, långt från ställen dit utomstående normalt tar sig, platser, djur, kulturer och människor på ett sätt man aldrig skulle göra på något annat sätt. Man ser ansikten av naturen man inte trodde fanns; rasande, förödande, majestätiskt, dramatiskt, skrämmande, stilla, hjälpsamt och obeskrivligt ohyggligt vackert. Inåt utforskar man sina egna landskap, att fortsätta när allt verkar hopplöst, med viljan gå vidare när kroppen sedan länge inte orkar mer, tänja gränserna för sin fysiska och psykiska kapacitet, inse hur otroligt liten och oskyddad människan är där ute och uppleva rädslan och glädjen av att bemästra elementen tillräckligt för att kort tid av naturen beviljas tillträde till platser där få eller ingen tidigare varit, där man inte är skapad att vistas. Att uppleva den totala ödmjukheten och inre friden.
Den "officiella" anledningen till varför vi hamnade på Nya Guinea
Man skaffar sig perspektiv på livet. När ”problem” inte är att man kokt potatisen för länge utan att man inte vet om tältet man sover i kommer klara natten utan att blåsa av berget eller inte, när ”trött” inte är att man har föreläsning klockan åtta utan att man inte sovit på dygn, när ”fattig” inte är att man får tanka bilen med tjugor och köpa dagens öl istället för Guinness på krogen utan att följa människor som försörjer en familj med medel som motsvarar vad som blir kvar när vi öresutjämnar, då är det svårt att komma hem och bli upprörd över att det bara finns femhundralappar kvar i bankomaten när man ska ta ut pengar.
Av ovanstående skäl, och möjligen en ungdomlig dum-naivitet, ett par ingenting är omöjligt mantran och ”det händer inte mig”-attityd, bestämde vi oss alltså för att segla till Nya Guinea för att bestiga Carstensz Pyramid med skidor i juni.
Genomförandet gick som det gick. Vi dundrade efter en nio dagars och dryga 1100 distans, översegling från Cairns, utan varken motor (som nu verkligen hade gått sönder) eller adekvata sjökort, under lågvattnet in i den enda hamnen på södra Papua och lyckades efter en veckas förhandlingar muta immigrationschefen tillräckligt för att få ett temporärt uppehållstillstånd i landet, i väntan på att reservdelar till vår motor skulle anlända till ön, och ta ett första stapplande steg iland från vårt 8m långa fängelse, guppandes för ankar i hamninloppet.
Vår ambition var att inte explicit bryta mot några lagar för att kunna använda dem till vår fördel ifall vi skulle åka fast. Istället vandrade vi i något av en gråzon mellan mutor, mörkande av våra avsikter, utspelande av olika instanser mot varandra, lämpligt undanhållande av information och plantering av medvetna missförstånd med tanken att det trots allt inte är ett brott att vara dum i huvudet. Det gav oss kanske några ytterligare saker att gå igenom när vi väl står där framför pärleporten men heck, vem har inte det? Planen visade sig dock vara av ringa värde då de Indonesiska myndigheterna inte har någon överdriven respekt för juridiska, mänskliga eller andra rättigheter. Vi upplevde i kontakten med olika departement en tragisk nivå av godtycke, uppdiktade paragrafer som passade för stunden, allmänt ad hoc tänkande och ignorans från speciellt den så kallade polisens sida. Högerhanden visste aldrig vad vänsterhanden gjorde och den vanligaste lösningen tycktes, analogt med den svenska sjukvårdsapparaten, vara att sopa saker under mattan och låta det gå en vecka för att se om problemet försvinner av sig självt.
Dagens fyspass på däck
Efter två och en halv veckas vistelse på ön, stod det pinsamt klart för även oss att vi kört fast. Polisen, den indonesiska armen, Army Intelligence, immigrationsmyndigheten samt säkerhetsbolag kontrollerade av den stora amerikanska gruvan, med ca 18 000 anställda, som kontrollerar den södra delen av ön, hamnen vår båt låg förtöjd i och all mark mellan kusten och bergen, följde med stor noggrannhet vår minsta rörelse och förhörde alla människor vi var i kontakt med. Våra försök att skaka av oss våra observatörer och försvinna under radarn genom att tre gånger byta hotell i den lilla gruvstaden, väckte föga framgång, då två resliga européer inte kunde undgå att väcka uppmärksamhet i kontrast till den korta lokala papuanska befolkningen. Att vi dessutom bar runt på 20 kg klättringsutrustning var samt de första och enda paren skidor som någonsin satt sin fot på ön, gjorde sannolikt inte saken bättre. Vi hade spelat ut alla våra kort, och inte kommit en millimeter närmare bergen. Våra försök att smuggla klättringsutrustning, skidor och humankapital de 12 milen mellan kusten och bergen via lastbil, föll på de nitiska militära vägspärrarna var 15e km på öns enda väg. Varken armemajoren eller det privata bolag som kontrollerade öns fyra helikoptrar kunde övertalas att mot skälig ersättning, över eller under bordet, erbjuda oss transport, och att forcera mangroveträsken och djungeln under två veckors tid för att nå bergen var inget alternativ, då det gjorts klart för oss att vår båt och tillhörigheter skulle konfiskeras och brännas om vi inte rapporterade in till diverse olika instanser och myndigheter, pigga på nya mutor, var 5e dag.
Den inhemska papuanska befolkningen paddlar förbi vår båt i inloppet till PT Freeport Indonesias hamn...
Vi vet när vi blivit slagna, och bestämde oss för att göra en graciös reträtt. Att lämna ön var dock nästan lika svårt som att komma in. Immigrationen vägrade att återlämna våra beslagtagna pass, skämtet till polis började söka igenom vår packning och vi fann oss plötsligt vara under formell arrest, på oklara grunder, som allt annat men med god bevakning, när ett trettiotal konstaplar från den indonesiska polisens samtliga tre grenar rusade in på immigrationsmyndighetens kontor och häktade oss då vi med trytande tålamod barskt begärt våra pass återlämnade och fotograferat tjänstemännen som vägrat, för att lämna in en officiell protest. Situationen var ett tag riktigt otrevlig när den korpulente polischefen började brottas med oss om innehavet av vår kamera och jag hamnar i handgemäng med lagens uniformerade beskyddare. Olof besinnade sig dock snabbt, gjorde en rask riskkalkyl och valde att offra den försäkrade kameran i utbyte mot mitt stundande möte med en gevärskolv och en sejour i arresten av modell lång.
Vi hade i vårt tampande med den indonesiska kulturen och effektiviteten trampat på för många tår och var uppenbarligen inte längre välkomna. Situationen kunde ha slutat illa, om inte det stora amerikanska gruvbolag som kontrollerar ön hade fått för sig att det kunde reflektera illa på dem, om två européer som i sjönöd tvingats angöra deras hamn, sedermera på gruvans område blivit misshandlade, arresterade och fängslade i sina försök att reparera sin båt. En välklädd herre från gruvans ”Government Relations” avdelning materialiserades ur tomma luften, och beordrade de närvarande myndigheterna att sluta misshandla vitansiktena och låta oss lämna landet. Vi återfick våra pass samt skeppsdokument och kunde under eskort av en karavan med fyra bilar innehållande polis, militär, Army Intelligence, hamnmyndigheten och säkerhetsvakter via en natt i husarrest föras till båten som bogserades ut på öppet vatten under överseende av tull, polis, kustbevakning och oidentifierade små killar med stora automatvapen. Det är fortfarande oklart om de någonsin insåg varför vi var där, om de förstod vad skidorna, stegjärnen och isskruvarna de hittade var för något, men vi var ett nog störande moment för att de ville bli av med oss till varje pris.
...ett par hundra meter därifrån ligger enorma lastfartyg för ankar samt Freeports egna 230 000 volt kolkraftverk. Hur integrerar man sånt i sin världsupfattning?
Någon gång, då preskriberingstiden för våra ”brott” har gått ut och våra ”mug shots” arkiverats långt nere i någon fuktig källare, kommer vi att återvända för att svara bergens kall, men för närvarande får vi finna oss i att vara persona non grata i Indonesien och hålla oss till mer lättillgängliga berg. Projektet var ett skott från höften. Vi missade men känner ändå att vi gått ”above and beyond the call of duty” för klättrare. Vi gjorde vårt bästa, lärde oss mycket, inte minst om Indonesisk kultur och effektivitet, eller avsaknaden av desamma, och har knutit användbara kontakter inför vår återkomst till Puncak Jaya. Området kan omöjligtvis vara stängt för evigt.
Klättring handlar dock om flexibilitet och anpassningsbarhet. En aveny har stängts för oss men nya öppnar sig i dess ställe. Vi riktade fören mot Darwin och stävade tillbaka mot västerländsk civilisation, kultur och rättsstat i form av Australien. Efter en sju dagars seglats fick vi landkänning, importerade och sålde båten, köpte en bil och körde 600 mil åt sydost för att nå Australiens Snowy Mountains och den Australiensiska kontinentens högsta punkt, Mt. Kosciuszko, 2229 m.ö.h., ursprunglig medlem på Seven Summits listan. Vissa toppar växer framför oss av ökade komplikationer medan andra faller under våra stålkanter. Utmaningen växer ständigt och vi gör vårt bästa för att hänga med. I slutet av augusti åkte vi till Tanzania för att åka skidor ned för Kilimanjaros glaciärer, och i maj hoppas vi kunna etablera den första skidrutten ned för Everests nordsida. The higher you get, the better the view...
---------------------------------------------------------
När ett berg kallar dig till att bestiga det, har man som klättrare ofta inte mycket annat val än att lyda. Det var på den vägen vi trots bristen på klättringstillstånd, inresehandlingar eller visum, bestämde oss för att resa till Nya Guinea för att klättra och skida Carstensz Pyramid, Puncak Jaya, 4884 m.ö.h., Oceaniens högsta berg.
Idioterna
Toppen är en av the Seven Summits, d.v.s. de högsta bergen på världens sju kontinenter, och tillika en serie toppar som jag och min klättringspartner Olof Sundström för tre år sedan företagit oss att bli först i världen med att bestiga, samt åka skidor ned för. Serien inleddes med resor till Nord och Sydamerikas högsta toppar i Alaska (6193) respektive Anderna (6962), samt Europas högsta berg, Mt. Elbrus (5642) i de ryska Kaukasusbergen. Oceaniens högsta berg, beläget mitt inne i Nya Guineas djungler, skulle följa under den första halva av sommaren, med skidandet av Afrikas högsta topp via Heimglaciären under den senare halvan, samt Mt. Everest, ”den tredje polen” och tillika Asiens högsta berg och Mt. Vinson, beläget på Antarktis, under 2006.
Hur? På vilket sätt?
Planen var född, målet var uppsatt, och motivationen fanns i överflöd. Dock är det oftast varken brist på vilja, tekniska färdigheter eller entusiasm som sätter stopp för projekt av den här typen. Pennan är av någon outgrundlig anledning alltid mäktigare än svärdet, och det byråkratiska trasslet involverat i att bestiga avlägsna berg, belägna mitt inne i outvecklade och korrupta länders mörkaste och skuggigaste baksidor, underskattas helt på egen risk. Denna gång hade vi turen att upptäcka att den västra delen av Nya Guinea, som vår topp råkade befinna sig i och som vårt kall stadigt drog oss emot, geografiskt sett tillhör Indonesien, ett land med skakig struktur, bristande demokrati och obefintlig rättsäkerhet. D.v.s. normen, så fort man lämnar västvärlden bakom sig. Effektiviteten och sympatin vi mötte på den indonesiska ambassaden i Stockholm, lämnade en hel del att önska, och efter en fyra månader lång ansökningsprocess, blev vi delgivna beskedet att zonen Papua, på grund av terroristaktivitet och stundande inbördeskrig, var stängd för turister. Ett officiellt klättringstillstånd kunde vi därmed se oss i stjärnorna efter, då till och med visum och inresehandlingar var en omöjlighet. Vi drog slutsatsen att inresa med flyg inte längre var ett alternativ.
En av de vanligaste frågorna vi brukar få då vi berättar om våra projekt, är hur vi just lyckas omvandla drömmar och ambitioner till verklighet och ta steget från vardagen och in i förverkligandet. Hur vågar ni? Var kommer pengarna ifrån? Och hur hinner man med skolan? Vad skiljer oss från det oräkneliga antal andra människor med drömmar och ambitioner. Jag tror den viktigaste biten i detta är att lära sig filtrera bort och stänga av de magiska orden ”det går inte”. Det finns alltid ”experter” och ”vet-sig-påare” som är villiga att erbjuda sin åsikt och berätta hur svårt eller till och med omöjligt något är eller vad som kan gå fel. Hinder är dock till för att övervinnas, "omöjligt" gör oss bara mer motiverade och ihärdig vinner oftast i längden. Dessutom, försöker man inte så vinner man sällan, och har nästan aldrig kul. Vi bestämde oss därmed för att ta oss till Nya Guinea med båt.
S/Y Aurora Borealis stävar vidare mot horisonten
Planen var till synes enkel. Olof skulle segla en 33 år gammal 28 fots Laurin Koster från Sverige till Australien, där jag i maj skulle möta upp, och via en 400 sjömils felnavigering, plötsligt motorhaveri, samt strömmar och vind, skulle driva in till staden Timika på Nya Guinea, åberopa nödhamn, och med lika delar charm, övertalning, dollarbuntar, improvisation, maskeringsnät och nattliga vandringar genom urskogen jobba för att ta oss fram till berget. Projektet var en s.k. ”lågoddsare”, men det vattnades i munnen på oss av bara tanken på alla hinder som skulle behöva övervinnas.
Varför klättrar man? En del bestiger kanske berg för att bekräfta sig själva, andra för att kunna berätta om något spännande när man kommer hem och ytterligare några söker en fjäder i hatten, en merit, beundran och uppmärksamhet.
Det borde dock rimligen finnas enklare och betydligt billigare sätt att uppnå självbekräftelse. Det finns gott om aktiviteter som på ett säkert sätt simultant ger sannolikt mer intressanta historier att berätta än vad klättring kan erbjuda, är betydligt mindre fysiskt och psykiskt utmattande och som inte tar månader av fritid i anspråk. Dessutom är uppmärksamheten man normalt får av att klättra i berg av den arten att folk snabbt räknar ut att man inte har alla hästarna i stallet.
Klättring är snarare en kombination av ett inre och yttre resande. Utåt upptäcker man, långt från ställen dit utomstående normalt tar sig, platser, djur, kulturer och människor på ett sätt man aldrig skulle göra på något annat sätt. Man ser ansikten av naturen man inte trodde fanns; rasande, förödande, majestätiskt, dramatiskt, skrämmande, stilla, hjälpsamt och obeskrivligt ohyggligt vackert. Inåt utforskar man sina egna landskap, att fortsätta när allt verkar hopplöst, med viljan gå vidare när kroppen sedan länge inte orkar mer, tänja gränserna för sin fysiska och psykiska kapacitet, inse hur otroligt liten och oskyddad människan är där ute och uppleva rädslan och glädjen av att bemästra elementen tillräckligt för att kort tid av naturen beviljas tillträde till platser där få eller ingen tidigare varit, där man inte är skapad att vistas. Att uppleva den totala ödmjukheten och inre friden.
Den "officiella" anledningen till varför vi hamnade på Nya Guinea
Man skaffar sig perspektiv på livet. När ”problem” inte är att man kokt potatisen för länge utan att man inte vet om tältet man sover i kommer klara natten utan att blåsa av berget eller inte, när ”trött” inte är att man har föreläsning klockan åtta utan att man inte sovit på dygn, när ”fattig” inte är att man får tanka bilen med tjugor och köpa dagens öl istället för Guinness på krogen utan att följa människor som försörjer en familj med medel som motsvarar vad som blir kvar när vi öresutjämnar, då är det svårt att komma hem och bli upprörd över att det bara finns femhundralappar kvar i bankomaten när man ska ta ut pengar.
Av ovanstående skäl, och möjligen en ungdomlig dum-naivitet, ett par ingenting är omöjligt mantran och ”det händer inte mig”-attityd, bestämde vi oss alltså för att segla till Nya Guinea för att bestiga Carstensz Pyramid med skidor i juni.
Genomförandet gick som det gick. Vi dundrade efter en nio dagars och dryga 1100 distans, översegling från Cairns, utan varken motor (som nu verkligen hade gått sönder) eller adekvata sjökort, under lågvattnet in i den enda hamnen på södra Papua och lyckades efter en veckas förhandlingar muta immigrationschefen tillräckligt för att få ett temporärt uppehållstillstånd i landet, i väntan på att reservdelar till vår motor skulle anlända till ön, och ta ett första stapplande steg iland från vårt 8m långa fängelse, guppandes för ankar i hamninloppet.
Vår ambition var att inte explicit bryta mot några lagar för att kunna använda dem till vår fördel ifall vi skulle åka fast. Istället vandrade vi i något av en gråzon mellan mutor, mörkande av våra avsikter, utspelande av olika instanser mot varandra, lämpligt undanhållande av information och plantering av medvetna missförstånd med tanken att det trots allt inte är ett brott att vara dum i huvudet. Det gav oss kanske några ytterligare saker att gå igenom när vi väl står där framför pärleporten men heck, vem har inte det? Planen visade sig dock vara av ringa värde då de Indonesiska myndigheterna inte har någon överdriven respekt för juridiska, mänskliga eller andra rättigheter. Vi upplevde i kontakten med olika departement en tragisk nivå av godtycke, uppdiktade paragrafer som passade för stunden, allmänt ad hoc tänkande och ignorans från speciellt den så kallade polisens sida. Högerhanden visste aldrig vad vänsterhanden gjorde och den vanligaste lösningen tycktes, analogt med den svenska sjukvårdsapparaten, vara att sopa saker under mattan och låta det gå en vecka för att se om problemet försvinner av sig självt.
Dagens fyspass på däck
Efter två och en halv veckas vistelse på ön, stod det pinsamt klart för även oss att vi kört fast. Polisen, den indonesiska armen, Army Intelligence, immigrationsmyndigheten samt säkerhetsbolag kontrollerade av den stora amerikanska gruvan, med ca 18 000 anställda, som kontrollerar den södra delen av ön, hamnen vår båt låg förtöjd i och all mark mellan kusten och bergen, följde med stor noggrannhet vår minsta rörelse och förhörde alla människor vi var i kontakt med. Våra försök att skaka av oss våra observatörer och försvinna under radarn genom att tre gånger byta hotell i den lilla gruvstaden, väckte föga framgång, då två resliga européer inte kunde undgå att väcka uppmärksamhet i kontrast till den korta lokala papuanska befolkningen. Att vi dessutom bar runt på 20 kg klättringsutrustning var samt de första och enda paren skidor som någonsin satt sin fot på ön, gjorde sannolikt inte saken bättre. Vi hade spelat ut alla våra kort, och inte kommit en millimeter närmare bergen. Våra försök att smuggla klättringsutrustning, skidor och humankapital de 12 milen mellan kusten och bergen via lastbil, föll på de nitiska militära vägspärrarna var 15e km på öns enda väg. Varken armemajoren eller det privata bolag som kontrollerade öns fyra helikoptrar kunde övertalas att mot skälig ersättning, över eller under bordet, erbjuda oss transport, och att forcera mangroveträsken och djungeln under två veckors tid för att nå bergen var inget alternativ, då det gjorts klart för oss att vår båt och tillhörigheter skulle konfiskeras och brännas om vi inte rapporterade in till diverse olika instanser och myndigheter, pigga på nya mutor, var 5e dag.
Den inhemska papuanska befolkningen paddlar förbi vår båt i inloppet till PT Freeport Indonesias hamn...
Vi vet när vi blivit slagna, och bestämde oss för att göra en graciös reträtt. Att lämna ön var dock nästan lika svårt som att komma in. Immigrationen vägrade att återlämna våra beslagtagna pass, skämtet till polis började söka igenom vår packning och vi fann oss plötsligt vara under formell arrest, på oklara grunder, som allt annat men med god bevakning, när ett trettiotal konstaplar från den indonesiska polisens samtliga tre grenar rusade in på immigrationsmyndighetens kontor och häktade oss då vi med trytande tålamod barskt begärt våra pass återlämnade och fotograferat tjänstemännen som vägrat, för att lämna in en officiell protest. Situationen var ett tag riktigt otrevlig när den korpulente polischefen började brottas med oss om innehavet av vår kamera och jag hamnar i handgemäng med lagens uniformerade beskyddare. Olof besinnade sig dock snabbt, gjorde en rask riskkalkyl och valde att offra den försäkrade kameran i utbyte mot mitt stundande möte med en gevärskolv och en sejour i arresten av modell lång.
Vi hade i vårt tampande med den indonesiska kulturen och effektiviteten trampat på för många tår och var uppenbarligen inte längre välkomna. Situationen kunde ha slutat illa, om inte det stora amerikanska gruvbolag som kontrollerar ön hade fått för sig att det kunde reflektera illa på dem, om två européer som i sjönöd tvingats angöra deras hamn, sedermera på gruvans område blivit misshandlade, arresterade och fängslade i sina försök att reparera sin båt. En välklädd herre från gruvans ”Government Relations” avdelning materialiserades ur tomma luften, och beordrade de närvarande myndigheterna att sluta misshandla vitansiktena och låta oss lämna landet. Vi återfick våra pass samt skeppsdokument och kunde under eskort av en karavan med fyra bilar innehållande polis, militär, Army Intelligence, hamnmyndigheten och säkerhetsvakter via en natt i husarrest föras till båten som bogserades ut på öppet vatten under överseende av tull, polis, kustbevakning och oidentifierade små killar med stora automatvapen. Det är fortfarande oklart om de någonsin insåg varför vi var där, om de förstod vad skidorna, stegjärnen och isskruvarna de hittade var för något, men vi var ett nog störande moment för att de ville bli av med oss till varje pris.
...ett par hundra meter därifrån ligger enorma lastfartyg för ankar samt Freeports egna 230 000 volt kolkraftverk. Hur integrerar man sånt i sin världsupfattning?
Någon gång, då preskriberingstiden för våra ”brott” har gått ut och våra ”mug shots” arkiverats långt nere i någon fuktig källare, kommer vi att återvända för att svara bergens kall, men för närvarande får vi finna oss i att vara persona non grata i Indonesien och hålla oss till mer lättillgängliga berg. Projektet var ett skott från höften. Vi missade men känner ändå att vi gått ”above and beyond the call of duty” för klättrare. Vi gjorde vårt bästa, lärde oss mycket, inte minst om Indonesisk kultur och effektivitet, eller avsaknaden av desamma, och har knutit användbara kontakter inför vår återkomst till Puncak Jaya. Området kan omöjligtvis vara stängt för evigt.
Klättring handlar dock om flexibilitet och anpassningsbarhet. En aveny har stängts för oss men nya öppnar sig i dess ställe. Vi riktade fören mot Darwin och stävade tillbaka mot västerländsk civilisation, kultur och rättsstat i form av Australien. Efter en sju dagars seglats fick vi landkänning, importerade och sålde båten, köpte en bil och körde 600 mil åt sydost för att nå Australiens Snowy Mountains och den Australiensiska kontinentens högsta punkt, Mt. Kosciuszko, 2229 m.ö.h., ursprunglig medlem på Seven Summits listan. Vissa toppar växer framför oss av ökade komplikationer medan andra faller under våra stålkanter. Utmaningen växer ständigt och vi gör vårt bästa för att hänga med. I slutet av augusti åkte vi till Tanzania för att åka skidor ned för Kilimanjaros glaciärer, och i maj hoppas vi kunna etablera den första skidrutten ned för Everests nordsida. The higher you get, the better the view...
Ingår i tur
Läs mer
Forumdiskussioner
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Naturområden Tälta på Vens "inland"?
- Allmänt om friluftsliv Olav Thon har gått bort 101 år gammal
- Skidor allmänt Första längdskidorna till barn- vad ska jag tänka på
- Miljöpåverkan Tillförlitliga naturskyddsföreningar att donera till?
- Vilda djur Vilket djur?
- Allmänt om friluftsliv UPPHITTAT! GPS-KLOCKA
- Allmänt om friluftsliv Råd till okunnig angående övernattning i vindskydd under vinter
Gränsen mellan idiotiska och galna idéer är hårfin. Ni trampar på den. Men ett bra reportage onekligen tycker jag ändå! :)
hahahaha det här var en bra artikel om två driftiga människor som inte låter sig stoppas alltför lätt! Håll hårt i stavarna och slänter kortare än en kilometer räknas inte, ska fortsätta följa era äventyr!
avundsjukan och beundrande är stor!